22012011 Att minnas

This was the place to be 22.01.2011. Skämt å sido. Men det var här det hände. 22.01.2011. På kvällen när allt glittrade i Dubaivärmen. Efter att vattnet dansat till musik. Förlovningen. Ett datum att minnas.

Det är också en sån dag

I dag är också en sån där dag där jag tycker synd om alla som inte har Pearl jam, Last kiss, som sin abosluta, den-är-bäst-i-världen, gåshud-över-hela-kroppen, jag-kan-inte-sluta-lyssna-låt. Alla ni missar något och jag kommer aldrig ut med hunden. För jag kan inte sluta lyssna. Omöjligt.

Ps. skulle länka låten från You Tube men min å så tekniska hjärna har redan glömt hur. Hjälp mig. Så. Det blir en bild på mig där jag nästan-dansar. Haha. Kan låtsas i alla fall. Ds.

Det är en trög vinterdag

Så trög att jag blir irriterad på mig själv startar jag dagen. Det är mycket som står på listan idag men jag verkar inte kunna sätta igång. Istället dyker det upp små saker som är så mycket vikigare. Jag provar byxor och lägger i olika högar. Jag pratar lite med Maria över tangenter och jag dricker kaffe. Plockar strumpor, viker tvätt och ägnar lång tid att välja musik. Sen var det de där skorna jag såg igår. Tänkte gå dit idag igen och se en gång till. Så en sväng till Fretex och åhlens för tavelram. Helst vill jag ha en i trä som finns i huvudet men inte i butik. Så jag tänker att jag köper en preliminär tills jag hittar den rätta. Klippte lugg igår också. Under Svt´s debatt tog jag fram saxen. Om det blev bra? Det vet jag inte riktigt. Har inte vågat se ordentligt och utanför fönstret tar vintern aldrig, och jag menar a l d r i g, slut. Den bara fortsätter och fortsätter och jag har lust att skrika svordommar till spaden för att det är så förbannat tråkigt att skotta. Det får liksom vara bra nu. Det måste ta slut nu annars måste vi alla börja i ljusterapi och äta färgglada vitamin-björnar för att inte tappa hoppet. Och mista förståndet. I kväll får vi besök. The Kilstams kommer. Med stolen, kassler och hårfärg. Och stannar till söndag. Det blir bra.

Söndag kväll och tavlan

I kväll är det inte många knop här hemma. I de gröna mjukisbyxorna och med torra linser går jag några steg från soffan och in hit. Och tillbaka. Jobbar mest på det där med att äta micropopcorn. En helg med de vita michelinkläderna och den gröna namnskylten är till ända. Lika gott som vanligt är det och i 15 minus tog vi sen bilen och åkte runt. I trakterna. På vägarna bland vitbeklädda åkrar och på skumpiga isiga småvägar. På husspaning bland potentiella, framtida, eventuella kanvitänkaossattbohär-områden. Sen att koppla att, jaha, den här vägen gick ju hit. Och jaha igen. Är vi här nu, är det här det ligger en bensinmack, är ganska kul. Vi bekantar oss tänker jag söndagsflumjagorkarintetvättaavmigsminket-trött och snart, när jag är långledig ska jag sova länge. Dricka mycket kaffe och köpa en ram till min fina, fina, å så fina tavla.

Simsalabim och vips

Så här fina blev vi efter dusch och prommenad och nu röda, iskalla öron, trött hund som bara vill bli buren eller sitta i knät och jag tror jag vill måla sovrummet gult. Citrongult med en röd matta vid sängen. Är hur fint som helst uppe i huvudet och snart knallar jag iväg för att möta bull-Maria på Cafe m. Det är en ledig fredag. Pizzafredag med ettglasvinochfötternapåbordet-fredag. De fredagarna är de bästa och jag undrar vad han i Rågsved gör en sån här dag före helg och får ont i magen igen. Tänker att jag ska nog vara glad.

Istället

Nej istället ska jag nog ta mitt vansinnigt snygga, välmachande jag, och till toner av Suede, hoppa in i duschen. Och David, nej jag halkar inte. Sen trotsar vi vintern. Jag och den goaste hunden i världen. Och ger oss ut på promenad.

Det finns en modig man

Det sitter en man, i en lägenhet med blå köksluckor och med två tavlor på väggen. Två tavlor av sina barn. Det sitter en man i en lägenhet. En lägenhet i Rågsved, söder om söder om Stockholm. En modig man. En kämpe. Jag såg på Svensk Maffia i går och med ont i magen var min första tanke att, jag säger upp mig. Jag säger upp mig från jobbet och börjar istället arbeta för läkare utan gränser. Omedelbart. För att betala tillbaka. Betala tillbaka skulden. Skulden för allt det självklara. Allt det självklara jag har och alltid haft. Och så många med mig. Vi vet bara inte alltid. Och jag vill aldrig mer gnälla. Aldrig någonsin. Och varför skulle jag?

Knepet

Ta på dina pastelligaste kläder. Se inte ut genom fönstret utan rikta din fullständiga koncentration på att bara se solljuset som kommer in. Sätt nu på den sommrigaste musik du vet. För min del en sprallig låt av Mando Diao. Blunda. Föreställa dig värme och flipflops på fötterna istället för tofflor anpassade för iglos. Ignorera ståpäls på hela kroppen pga 17 minusgrader inomhus och torr hud pga konstant kyla i fyra månader. Lyckas du med detta kan du få ett par sekunder av sommar. Det är sant. Jag var i värmen i 0.25 nanosekunder och det var underbart.

Svammel

Ok jag har varit borta en stund men vintern som aldrig tar slut suger all energi och uttrycket, den som väntar på något gott, har aldrig kännts mer rätt. Vi har det fint och huset som vände upp och ned på hela tillvaron blev aldrig vårt. På tredje visningen blev det för litet. Vart skulle sängen stå för att inte ta upp hela rummet och David hade slått i huvudet minst 40 gånger om dagen i alla låga utrymmen och dörrposter. Sömnlösa nätter och pirr i magen för ingenting. Fast ändå någonting. Aldrig har väl det här huset varit mer hemma än nu och egentligen vill jag nog inte flytta. Ringarna på i fredags och det firades med glasstårta och bubbel. Lagom svensson och snart kommer Maria på Latte med Hasselnöt. Den nya it-drycken i Bergstam/Kildahls hus. Jag svamlar på, verkar ha dragit på mig en förkylning och vill inte gå till jobbet. Är där jag mer än gärna kunde jobbat mindre och varit ledig mer. Den medelsmarta hjärnan önskar fritid. Mer plats för alla tankar och nästa helg kommer stolen. Nulämnarjagdigaldrig-stolen. Davids gubbepresent. Det blir bra.

Ont

Så kom årets första vurpa och fan vad ont det gör.

Svårt att sova

Klockan är ett och jag kan inte sova. Tänker att det vore gött att vara han på bilden.

En liten tårtbit av Dubai

Allt kändes nytt, fräscht och det luktade så gott. Så gott att jag ville köpa doften på flaska. Att ha hemma. En doft av Dubai och en doft av goda minnen. Småmolningt utan att det gjorde något de första dagarna och att arkitekterna fått fria händer syntes. Det var konstverk överallt. Vatten och ljus blandes medvetet med stora byggnader. Vi vandrade omkring med kameran kring halsen, gångmätaren, eller vaddennuheter, påslagen för att se hur stort det var och hur långt vi gått, Starbucks i handen och ögonen vinklade mot himlen. Se där, och där, nej men kolla där. Wow. Undra hur de gjort där. Standardfraserna i en vecka. Vi åkte taxi dit det inte gick att gå. Vilket var överallt utom stranden och vi blev nog tillslut ganska hemtama. Vattenshowen såg vi säkert tio gånger och jag lipade. Och hur skulle jag inte kunna göra det? Det var dansande musik till Whithey Hustons, I will always love you. O M y G o d så romantiskt och Nedanför Burj Kalifa var alla inblandade i byggprojektet fotograferade. Projektledaren, kontorspojken, ingeniören och städaren. Lika stolta och lika betydelsefulla och det kändes som hela stan osade likställdhet. Familier strosade i traditionella kläder och jag förundrades. Så välstruket och fint. Byter de varje dag och vad är det för matreal egentligen tänkte jag flera gånger men vågade inte fråga. En plats utan bakfylla, om man bortser från turisterna. Utan droger och i stort sett utan kriminalitet. Olikheter och oenigheter har inte än funnit sina olika områden. Sina olika kvarter. Än är det blandat. Kulturer möttes på ett sätt jag inbillar mig fortfarande är lite unikt. Brevid Gucci hör jag böneutrop och en baksida. Javisst. Men finns inte den överallt? Jag fasinerades. Varje dag. Och jag vill åka tillbaka. Snart. Snaaaart.

En liten sammanfattning på 63 våning

Varken lust eller tid till att skriva har funnits så sammanfattning av sista veckorna; 1. Dubai var fantastiskt med flipflops i en vecka och Pugg har varit på vinterkollo. 2.Våren är på väg och jag känner det i hela kroppen. Det spritter lite extra när solen tittar fram och det blir solkatter i vardagsrummet. 3. Jag har hittat dröm-dröm-huset. Huset med putsad fasad, trappen, taket och trädgården. 4. Ringar beställs idag och jag längtar tills de är färdiga. 5. Jobbet har varit ok och Emma mår extra bra nu för tiden. (6.) 7. David fick den fina stolen i 30-årspresent och nu får jag hålla mitt löfte om att stanna för alltid. 8. Jag har numera ful 70-talsfrisyr jag inte helt vet vad jag ska göra med men tar snart fram saxen. 9. Jag har också ont i mina anklar, mest på morgonen och vi har börjat våra nya sunda liv. (10.) 11. I dag är det en libanesisk rätt på menyn. Jag vill berätta om Dubai för att minnas när jag blir gammal, rynkig och minnet sviktar men vet inte var jag ska börja. Så det blir skybaren. Neos på 63 våningen. Vi landade på söndagen och på onsdagen klädde vi upp och lite extra och tog taxi till Adress Hotel Downtown Burj Khalifa där de stod och väntade utanför för att öppna bildörren och jag visste inte om jag skulle bocka, buga, tacka, dricksa eller fnissa och på klackar och generade kinder kände jag mig som minst, Angelina Jolie och vi klev ur. Väl uppe kände vi oss som om vi betydde något och vi fick bordet vid fönstret. Hela kvällen och halva natten satt vi där och mumsade saltade mandlar och nötter, drack vin utan att tänka på priset, planerade och trodde nästan inte det var sant. Det var en upplevesle jag inte vill vara utan och vi njöt. Där. Av att bara vara. Vi. Punkt. (12.?)