Tre skålar av lycka

Idag på vägen hem från jobbet såg jag att det lös inne på 13 och just idag var det som att kliva upp för trappen och vandra in i paradiset. My God. Var min plånbok tjock som farbror Joakims hade jag köpt hela butiken och där, precis inne till höger, stod mina bakskålar på en hylla. Tre skålar av lycka. De fick följa med hem direkt och så bra för jag hittade en väska men den får vänta till våren. Påminn mig när jag springer runt och letar och tror jag hittar en i butik. För det gör jag aldrig. Det är bitande kallt men bländande vackert vinterväder utanför och hunden ställer sig på bakbenen och piper, lyft mig, skälver och jag bär honom och värmer tassarna i mina tumvantar i omgångar. Skulle behöva ett par ordentliga moon boots han och mitt hjärta är normalt på pappret. Något extraslag då och då men ok. Ska bara få in det i mitt huvud nu så jag inte får så där ont ibland, i hjärtat och så att jag slipper räkna pulsen tyst för mig själv på kvällarna men det är bra. För nu. Långledigt. Ledigt utan stress och ledigt utan tunga lyft. Hjärtat och kroppen får vila så David. Han ska få massera mina skuldror ikväll medan jag räknar regelbundna, normala slag. Ja. Så får det bli. För jag mår bra.

Den stora världen

Idag har det snöat hela dagen och jag fick mersmak och beställde den stora världen medan jag sandpapprade på mitt nyckelskåp. Tänk så lätt. Bara ett klick så kommer den på posten. Fantastiskt.

Nu är det vinter

Det blir kallt om tassarna när det blåser 60 sekundmeter nordanvind och plutten försöker gå på tre ben så jag bär en huttrande hund ned för halva övre långgata. Som tur är kan vi, som vanligt på torsdag och fredagar, gå in till antikvitetskillen nederst på gatan och värma oss. Där hittade jag världens kanske finaste pennvässare, som var just det, världen. Antikvitetskillen, eller, antikvitets-den-äldre-herren berättade att han skulle stänga ned. Detta är sista rushen före jul sa han. Och när jag frågade varför svarade han att han tröttnat, hållt på med det här i tio år och nu var det dags att gå vidare. Med vadå? Det vet jag inte än, svarade han, men det kommer min skyddsängel Märta att tala om för mig inom en snar framtid och jag önskar jag vore lika driven och orädd. Kanske blir det när jag är en-äldre-dam-aktig jag med. Om jag inte blir en lädre tant istället. Jag gick en sväng till stan med för att köpa strumpbyxor. Bra-att-ha-liksom på vintern. Blev också någon form av benvärmare plus och en blommig slutet-på-åttiotalet-början-på-nittiotalet-tröja. Eller vad vet jag egentligen. Elin Kling slog ett slag för polotröjan, läste jag i en tidning, och jag slår ett slag för blommigt. Jag är ledig idag och Johanna, du får fundera lite men mitt tips är att satsa på de ljusa skorna, har varit med mig halva dagen i örat, och pappa, var med mig han med, och han åker till Tyskland i helgen. Och mormor, som det var som vanligt med- gå försiktigt, sa hon, så ni inte halkar och syftar på Andreas som halkade och gjorde illa sig. Bästa bror. Ikväll blir det kött och potatis och Idol.

Carl

Det är sju minusgrader ute och jag hade klarat mig bra utan vassa klimakterietanter, a lá Tanterna på åhlens av Fredrik Lindström. Jaja, det rinner av mig. Jag vänder den andra kinden till och vad gör väl det om tio år. Puggs nya favorit är Momo för nu har Gina gjort sitt. Luggsliten och hålig har hon fått gå till graven. Men hon höll längre än någon annan och stod ut med mer än någon annan och jag har förälskat mig i Carl. David, skulle inte han vara så fin på kontoret? Carl som har blivit Freddy Mercurified. Supersnygg tycker jag. Nu ska jag ringa till Johanna innan hon måste in sjukan å föda barn. Puss.

Dubai

Jag tvingas leta efter resor med en hand pga hunden som bara måste ligga i knät och ockuperar den andra men det gör inget. Jag hittar resan ändå och i januari ser jag mig och David strosa runt bland Dubais gator firandes hans trettiårsdag. Tänk att få ta på flipflopsen och sandalerna om inte alls länge, igen. Tänk att få bada i havet i januari. Tänk att få gå omkring i världens största köpcentra, säkert förundrandes, och tänk att få känna solvärme mot huden i januari. Tänk att få dricka en paraplydrink på en mysig restaurang iförd sommarklänningen. I januari. Det vore bara så gott att det är inte klokt och jag längtar. Bara han inte är så trög att det sista rummet tar slut. Jag får not tjata och gnata lite i vanlig ordning tills han får tummen ur och bra, ja bra, det blir det alltid.

Fest, snö och Pugg, han dansar

Men jag har ju inget att skriva säger jag och han kontrar, men, du har ju massor att skriva. Du har varit på fest, det är vinter och snö ute och Pugg kan dansa. Ja. Det är förvisso sant tänker jag och går in och sätter mig på kontoret framför datorn för att skriva några rader. Jag har varit på fest, julbord, med norsk julmat, den svenska är hästlängder godare, i en det gamla biblioteket på kullen. Vid konstmuseet, Möllerbacken? Ja kul var det och pratig blev jag efter en stund. Efter analyserande och betraktande. Jag ser och lär på avstånd och vi dansade oss svettiga på slutet. Maria, du gjorde det bra, du vet vad jag menar och det är snö utanför fönstren. Sant det med. Vinter och vi hör barn överallt när vi är ute och går. De gör snöänglar och tar fram pulkan, skrattar och gråter och allt annat är tyst. Bilarna åker ljudlöst förbi. Bara lyktorna som skvallrar och det är så fint och det viktigaste är att vara varm om fötterna. Och händerna, huvudet och halsen så är det bra och idag har vi ätit våfflor. Våfflor med Rømme och jordgubbsylt. Vi har lärt oss något nytt hos Maria och Erik och i kväll blir det asiatisk nudelgryta med räkor. David hittade receptet i min Elle, modevarianten. Han kan han, tänker jag och vill aldrig mer ta av mig min mysdress. Jag har den på tills det blir vår om det är ok. Då solen tittar fram igen. Och Pugg han dansar faktiskt. Dansar runt i cirkel. Fast bara om han får en godis förstås och det kanske viktigaste av allt just nu, när som helst, kanske just nu, trillar det ut en bebis från Johannas mage och det är galet spännande, pirrigt och ja, lite konstigt.

Om potatisbullar

De här är nog de finaste tavlor jag någonsin sett och jag tänker att jag måste sno iden och göra något liknande. Eller något helt likt. Exakt likadant menar jag förstås. Ja. Så får det bli. Lite seriös en dag efter nästan förfrusna fötter under brandövning och efter vilan i sängen på eftermiddagen. Ögonlock tunga som bly till Mad Men och det blev trasig blodpudding men god ändå och jag har för första gången i mitt liv ätit och tyckt att potatisbullar var kanske inte så tokigt. Minns i skolan. Jag samlade i kinden för att sen spotta ut i papperskorgen utanför. Så inte Britta och Britta inte skulle se. Mattanterna. De stränga mattanterna med sina förkläden, pappmössor och stränga blickar och Maria du söta Maria. Du tar det väl lite lugnt nu? Annars får jag.. Ja. Jag får väl helt enkelt kidnappa dig annars. Och bjuda på en kopp te.

Snart ska vi gå ut

David står och lagar mat til U2 och jag har klätt mig så fin jag bara kan. Snart ska vi gå ut!

Vi är rika

I en nyinhandlad grön plyshmjukisdress, med han vid sidan och Puggis i knät ser vi på Mad Men. Alltså. Rättelse här. Jag, bara jag i mjukisdressen. David har på sig sina kläder och i kväll blir det Cornelisafton på Cafe M. Trubadur och ett glas vin. Känns lyxig. Ovardagligt. Var det längesedan? Tror det. Jag vill klä upp mig i klänning. Vi tänker på Dan och Elin och försöker stötta. Vi skickar varma kramar och försöker visa att vi finns över telefonen. Det som man inte vill ska hända hände. Och vi är ledsna. Fan. Jag tänker att vi ska uppskatta det vi har. När vi har det. Alltid. Jämt. Om inte så iallafall så ofta vi kan. Vi borde säga det till varandra. Jag tycker om dig. Du får mig att må bra och vad fin du är idag. Vi borde kramas och ta hand om varandra. Vänner, familj och de nära. Även de som inte är det. Allt detta för att vi kan. Vi kan och det gör oss rika.

Mina minnen till Thåström

Jag kom hem efter jobbet och promenad med två tavelramar från mormors källare och till Thåströms vackra "fan fan fan" och "söndagmåndagsång" pysslar jag med raggsockar på och tänder alla ljus jag kan gräva fram ur lådan. De är sjukt, galet fina. Låtarna, och tusen minnen ploppar upp i huvudet. Fyra sommrar sen och jag bodde högst upp i en allt för stor lägenhet med ett helt rum som garderob och med musikgymnasiet som granne mitt emot, på andra sidan vägen. Ibland kunde jag höra de öva på förmiddagarna. Det var en sommar där vi drack kaffe i mängder på Rådhusets uteservering, där vi hängde på mummel och där jag flydde till Hjo. Det var Gyn, Karin Hartung och fantastiska kollegor. Jag busspendlade när jag inte orkade ta cykeln och jag var trasig i hjärtat av fyrtiårskris och nyfunnen meditation. En trasig sommar men med all hjälp och mot slutet pirrade det igen. I magen och det kändes bättre. Lite bättre. Jag började ta tåg och buss till Oslo fick en ny lägenhet och jag hade all hjälp i världen till att måla väggen röd efter fyndad teakmöbel från Gengåvan. Dominoeffekten där med. Med lånade gardiner till köket och guldspegel till hallen var den min. Hösten kom och Thåström var med. På buss trick och tunnelbana i Oslo och på vägen hem. Mot jul gick jag omkring med tusen julklappar som på cykeln utanför Pims. Jag var nyrik och det var Mummel igen och alla sågs. Jag kommer nog aldrig att glömma. Så. Med risk för att låta, hallå, jag-försöker-faktiskt-vara-djup-aktig. Men. Ja. Det är ändå så att musik är en dagbok.

Snön

Nu är det så kallt ute att näsan rinner och folk ramlar och bryter nyckelbenet. Men så ljust och fint och jag måste bara tjuvlyssna lite på Peter. Jöback. Den där Decembernatt alltså. Den gör mig så sentimental att jag känner mig som ett barn på självaste julafton och får nästan en liten sån där skakning i strupen. En sån där jagvillnästangråta-känsla. Inte för att jag är ledsen. Nej. Bara för att det är så fint och jag och Plutten har skottat garageuppfarten. Jaja. Halva iallafall och gått på prommenad i snön. Märkligt. Det är så fint med snö men det var igår den var här. Jag är helt säker. Ialla fall förra veckan. Och om inte det så var det bara drygt en månad sedan. Det går för fort. Jag blir galen och hinner inte med. Är det nu jag är gammal?

Terence Trent D' Arby och spara

Terence Trent D' Arby, Whos Lovin You, på hög volym. Så bra och så längesedan. Jag funderar lite på om inte Davids mammas klänning från 70-talet ska få följa med till julbordet samtidigt som jag peppar för loppisturne. Det kliar i fingrarna och jag vill så gärna få med mig något fint hem. Något billigt. Ska gå till Freetex och rota bland kläderna och jag borde verkligen köpa mig ett par nya jeans. Men inte där. Trettioplusåldern. Kroppen töjs och nu hoppar jag i dom. Byxorna. Alternativt ligger på sängen och drar in magen. Så. Ett par nya jeans vore bra. Men jag antar att det får vänta då varken plånboken, eller han här hemma, inte skulle bli så förtjusta. Spara var det ja. Tråkigt, trist och vardagslyxglädjedödande. Tycker jag. Idag, och jag har aldrig egentligen varit speciellt bra på det, tänker jag och lyssnar på låten en gång till istället.

Randigt, rutigt och prickigt

En lördag kväll efter jobb, prommenad och helghandling är det helt ok att strosa omkring i rutigt och prickigt. För vem bryr sig? Och drömma om ränderna som aldrig går ur. Vi har det fint. Här hemma. Det är saker överallt inne och lövhögar ute. Måste slänga den där filten som hängt på sträcket så länge. Påminn mig. Maten i ugnen, Tom Waits i öronen och han har fixat hela dagen. Och hunden. Den där hunden vill bara ligga i knät och det kan få dröja länge till i morgon om det vill. Njuter gärna lite extra innan den vita michelindräkten med den gröna namnskylten ryker på igen. Och ikväll är det Petters tur att tolkas.

Till de bästa killarna i världen

Idag en dag som alla andra. Men ändå inte och vi är tajtare än någonsin. Min familj och jag. Jag älskar er.

Kalas i storstan och det arma hjärtat

I fredags efter jobb hoppade vi in i bilen och styrde mot Skövde och vid Tanumshede blev vi stående i en timme betraktandes blinkande blåljus medan vi funderade på hur skört livet är och hur fort det kan gå i trafiken. Lördagen fylldes på förmiddagen tillsammans med Andreas och hans familj. Jag och Emelie hamnade i skofällan och Noah lekte i lekhörnan på Rådhuset och jag saknar den lilla familjen massor. Mot Emma och matkaos på eftermiddagen och vid fyra trillade folket in och jag blev, mer gärna än bra, en fotograf. Det skålades, sjöngs må hon leva många lyckliga år och alla var glada. Så många vänner från förr. "Det var kompisar från förr" typ. Liksom. Fast med en ring eller två, ett barn eller två, en önskan om barn, en utbildning bakom sig, en ny kille med sig, eller en ny flickvän och alla med många minnen rikare. Å jag önskar det var oftare. Kvällen avslutades på Mummel som finns igen och det är det bästa. Mummel. Alla är där. Alla går dit och på söndagen plingades jag och brorsan och vi åkte så fort vi bara kan ut till Fjället. I Fjället kramas jag med mamma, busar med spillevinken och pruttungen, ser på pappas skatt, nya mortorcykelen. Pugg viftar på svansen och spelar fotboll med Noah och jag umgås med Andreas tills mitt hjärta börjar slå som ett trumsolo som vill hoppa ut ur bröstet på mig och jag blir rädd. Efter trumsolot ett litet skrangligt, oregelbundet solo nästan hela vägen hem till Tönsberg och nu utredning. Men det måste vara bra. Det är ju bra? Det kan ju inte annat. Annars är jag en enpåmiljonenmänniska och det vill jag inte vara. Inte här. Inte nu. Men ändå. En toppenhelg i Skövde. Så klart.