Budapest och jobblängtan

Idag rinner svetten av mig bara jag går upp för källartrappen och näsan vill jag bara ge bort till bättre behövande. En rastlös känsla i kroppen trots att jag är utmattad som en, ja, som en vadå? Som en säl som legat i solen för länge kanske? Eller som någon som är lite sjuk? Utmattad och rastlös i alla fall och jag riktigt längtar till jobbet nu. Att få sätta igång med vardagen och dess bihang igen. Rutinerna. Upp tidigt, matlagningen, prommenaderna, pysslet. Allt utan stress. För det är bestämt. En regel som ska ned på papper tillsammans med någtra till. Att vara stressfri och att få längta till en ledig dag. Den lediga dagen. Med alla planer. Eller, med inga planer alls. Lika så skönt det. Bilder från Budapest igen. Så mycket vackert och så mycket fint. Dyker säkert upp bilder lite då och då. Inte konstigt. Det var en riktigt lyckad semester och när jag sitter och ser på korten här och nu, så längtar jag tillbaka.

Snorig näsa och fina minnen

Idag rinner näsan värre än någonsin och febern vill inte ge med sig. Jag fryser och vill bara ligga på soffan och få en stor, stor bamsekram. Blir ungefär lika liten som mitt lillfinger men det regnar ute samtidigt med blixtar och dunder så mysigare kunde det inte bli ändå. Det är söndagkväll, mannen väntar med ostbågar framför en film som heter Polly-någonting. Pugg är galen och söt och jag visar två bilder som gör mig glad. Från slottsgården i Budapest, eller, Buda kanske är mer korrekt och från ingången till Sziget, lördag kväll. Det var tider det.

Grädden på moset mitt i semestern

Semestern är fortfarande kvar och jag vill och lever fullständigt i nuet där ingen måndag någonsin kommer. Har gjort massor av spännande saker, pratat med de finaste av de finaste och sett mycket värt att se under de siste två veckorna. Slott vid Donaus kustremsa, smala, trånga gränder i stockholms gamla stad, fantastiska desserter på fina resturanger, öl lika mörkt som coca cola, myggbitna festivalfötter, glada ansikten på mina älskade vänner och rondeller, rondeller, rondeller i hemstaden, storstaden Skövde. Orkar inte visa allt nu. Blir en annan gång. För nu. Just nu existerar bara nuet och jag vill inte lämna den här platsen. Har inom mig känslan av att ha varit hos min fina, fina, vadskullejaggörautan-kloka Lisa med familj där kaoset är totalt, stormen är på sin topp men trivseln ligger som ett stort, puffigt täcke över huset och jag myser. Jag sörjer någonstans att det inte finns mer tid tillsammans men gläds åt att de är i mitt liv. Denna stora men lilla, härliga, brokiga familj. Igår tillbringades tiden hos den istället lilla men ack ändå så stora familjen, min kloka bror, hans Emelie och buspojken Noah som jag passade utan krusiduller och bravader på förmiddagen. Bara Hammarhajar, välling, Nalle Puh och pussar. Och bus med Pugg. Ibland tror jag att vi tänker samma tankar, han och jag, min bror och jag, och det är samma känsla här. Vi ses allt för sällan men jag är så glad att ha de finaste runt mig. Som grädden på moset liksom. Och jag är så glad. Över att ha. De bästa i mitt liv.

Saker som gör mig glad

Semester, mjukglass, värme - invändigt och utvändigt, världens finaste hund - Pugg och små söta pojkar i för korta byxor, rutiga kavajer och näsduk i bröstfickan på Bogarts. Vittrar om trendkänsla i Tönsberg och med sin näpna uppsyn gör de mig glad. Sen att det var 70 procent på Tigerskor är heller inte fel. Idag skiner solen från klarblå himmel och vi är väldigt lediga. Mellan maskintvättarna går vi en sväng till stan, shoppar och dricker kaffe i utomlandsatmosfär. Ikväll bär det av till Dan och Elin för grillning och sommriga, färgsprakande drinkar. Då, tror jag den äkta semesterkänsla infinner sig.

Om att vara ledig

Jag kan varken med ord eller i bilder beskriva hur det känns med semester. Har inte förmågan att förstå. Det blir för stort. En frihet som inte går att gripa. En känsla ungefär som när min syster och jag i våra djupa stunder ställde varandra frågan, ibland på trots och ibland av ren sentimentalism. Frågan. Var tar universum slut? Vart, och hur ser gränsen ut? Det t a r slut. Ja. De säger de. De smarta männen med grått hår och glasögon. Men vart? Och vad finns bakom? Det är mörkt och svart och sen är det? Tomt? Vi låg på rygg på gräsmattan, på baksidan ute i Fjället, eller satt på den fina träbänken utanför husets gula vägg på framsidan vid bilen, såg molnens ständiga förändring från katt till tekanna till trehorniga, glada grisar och frågade varandra hur det var att vara där uppe bland de vita bommulstussarna. Minns du Ida? Så vackert, fint så oändligt mystiskt. Det talar om för oss hur små vi är. Den känslan har jag nu. Men annorlunda. Jag har svårt att koppla av. Myror i kroppen. Så många måsten på så kort tid. Blommor som ska ha sitt vatten, kläder som ska tvättas och vad, vad ska jag packa i min väska? För att förminska det hela och för att göra den stora känslan liten nog att platsa i min ack så tydligen rutinstressade hjärna, målar jag mina naglar och tvingar med mina två på prommenad bort till Teie bland de fina husen med tanken om att jag kanske förstår när jag är där.

Oförskämda gubbar och navelludd

Å om det var gott att komma hem idag från jobbet och få befria fötterna från varma svettiga Converse och ta på basplagget nr 1 i sommar, flippfloppsen. Det finns många saker jag inte tycker om. Krig, elaka diktatorer som bara tänker på sig själva, svält hos oskyldiga människkor, oförskämda gubbar och tanter som tränger sig i kön och låtsas som ingenting, smulor i sängen, navelludd, en finne på näsan osv men varma fötter, instängda i skor under sommarhalvåret, det toppar nästan listan som det värsta. Iallafall i stunden. Klarar liksom inte helt att tänka klart då. Hela kroppen kokar och jag känner mig som en ångesfylld klimakteriekärring. Så. Om det var gott att komma hem? Det var det. Annars då? Ja. Veckan har mest bestått av jobb, jobb, jobb, dammsugning, ett glas vin hos Marlin och jobb. Semester i morgon? Ja faktiskt men känslan har inte infunnit sig än. Som jag precis skrev till min kära vän och kollega, Maria. Så gott det blir på måndag när vi upptäcker att vi inte måste gå u p p tidigt på morgonen för att traska iväg till jobbet. Vilken nice surprise liksom. Tre veckor. Av lediga, långa, härliga dagar. Min hjärna är dock, precis just nu, uppenbarligen inte helt som den ska och jag märker att jag svamlar. Blir fort så när 25 personen trängs inne på ett kontor som har en ventilation tänkt för två. Som att stoppa huvudet fullt av bulldeg. Som tur är så återhämtar den sig efter en liten stund. Medicinen. Att ligga på soffan med en hög interiörblader och fötterna i högläge tills att mannen kommer hem. Så. Det ska jag göra nu.

Bilstängt och semester

Återigen har vi blivit varse om att vi bor i Norge. I helgen när vi hade besök av Davids föräldrar och förväntansfulla, iallafall jag, skulle se på bilar var det, stängt. För att, ja, det är, hör och häpna, s o m m a r. Det är sommar och då är det s t ä n g t. Inte e n bilaffär utan a l l a. Alla hade stängt. Jaja, sa vi lite halvbesvinkna och tårfyllda och åkte och såg på hus i stället. Minst lika kul så nu har jag flyttat in. I drömmen. Och det är härligt. En liten parentes här är att eftersom att mannen här i huset anser att jag ibland och tydligen ganska ofta överdriver mina känslor, alltså den sidan av mig som är lite kvinna, så vill jag ta tillfället i akt och tala om att jag här vet att jag överdriver med några millimeter, men det struntar jag i för det är själva poängen just nu. Jag har självklart inte flyttat in och jag dör inte av hjärtesorg och smärtesorg om huset inte blir vårt men Davids mamma ska sy gardinerna och det kommer bli fint och om exakt fem dagar har vi s e m e s t e r följt av festival med gött folk och den här fina tjejen. Semester å du härliga semester. Du är välkommen.