De längsta dagarna jag någonsin upplevt, börjar gå mot sitt slut och snart kan vi börja andas igen. Leta reda på glädjen och styrkan tillsammans. Vi kramas, gråter, pratar.. pratar.. och pratar. Planerar. Tänker på framtiden. Försöker sätta ord på rädslan och griper i panik efter det positiva. För det finns där? Sant? Jag läser om andra i våran situasjon och det gör gott. För stunden. Ett par minuter. Att veta att vi inte är de enda. Att vi inte är ensamma. Det finns fler. Som oss. Det finns
många fler men jag känner taggen. Den onda, illsinta, ihärdiga taggen. Den skaver, river och säger åt mig att jag inte är som alla andra. Att jag inte passar in och att jag inte hör hemma. Att jag är den om andra säger, "Det kunde varit värre. Vi kunde haft det som dom. Vi har det bra ändå. Vi har det alltid bättre än dom." Taggen säger, "Du är utanför. Utanför. Inte som de andra."
Kanske. Kanske är det jag som planterat taggen i mitt skinn? Genom mitt skinn. Långt ner under ytan. Den som skaver och gör så vansinnigt ont. Har jag satt den där? Är det jag som gräver fram orden, tankarna och planterar de där? Orden som trycker hårt mot mitt bröst, låter tårar rinna ner för mina kinder, gör mig kutryggig och sänker mitt självförtroende.
Kan jag ta bort den? Taggen? Kan jag hitta styrkan och tänka, du duger som du är. Du är fantastisk och en dag är det din tur. En dag är det e r a n tur och fram till dess ska du sträcka på dig, sätta näsan i vädret, andas in den friska luften och tänka, det är inget fel på dig, du duger som du är och du är strålande. Inte lyssna på dumma kommentarer, frågor och ord som sårar. Det rinner av. Som vatten på ett paraply.
Låt det bara rinna av.
Min mamma sa en gång, att vi har alla våra olika livsstigar. De är krokiga på olika ställen bara.
Våra krokar är här.
Det är slingrigt, trångt och känns som att vägen mot raksträckan och nedförsbacken är lång, svårframkomlig, tung, mörk men när vi kommer fram, när vi har tagit oss igenom vår krokiga del av stigen blir det förhoppningsvis bara lättare. För andra är det tvärtom. Kanske är det tvärtom? De har raksträckan nu men den krokiga, slingriga delen av stigen kanske kommer senare? Kanske kommer den inte alls men sällan är det smärtfritt. Livet. Och jag glömmer det ofta. Jag glömmer att alla kämpar vi någon gång med våra sorger. Mot våra sorger. De kommer vid olika tillfällen i livet bara och i olika grad.
Det är inte bara vi som kämpar. Som k o m m e r att kämpa och jag glömmer det.
Vi ska greja det här. Vi kommer att ta oss igenom den slingriga uppförsbacken och jag är så oerhört glad över David. Han är min bästa. Min pelare och jag är hans. Jag
försöker att vara hans så gott jag kan. Vi växer samman. Flätas samman och blir ett. Bättre kunde jag inte ha det och alla vänner, mina älskade fina, vackra vänner med sin gränslösa styrka. Jag blundar och ser det i deras ögon. Så familjen. Den värme, kärlek och förståelse som finns där gör mig till en av de lyckligaste och jag f å r b a r a i n t e g l ö m m a.
Så låt det bara rinna av fia. Det här ska ordna sig. Vi river upp taggen tillsammans och planterar ett frö. Ett frö för en snäll och klok blomma full av styrka som kan växa och gro i all sin prakt och sträcka sig mot ljuset och de fina tankarna istället. En blomma som aldrig skaver, river och sårar utan en blomma som hjälper dig att sträcka på dig och se i färg. Igen.
Det blir din tur.
Det ordnar sig.
