fredag 4 juni 2010
Att vara bröllopsfotograf
Ibland funderar jag på varför jag valde att bli det jag är. Det som står på min legitimation. Det jag läste till i tre år, lånade pengar till och kämpade för. Idag är en sån dag. Vad tänkte jag? Vad ville jag? Det gör ont. Att se men inte kunna hjälpa. Att se sprickor i systemet. Att veta om de inte fanns där kanske livet varit och blivit annorlunda för en liten klick människor. Inte för många, inte för alla. Men för en del. För en. Och de räknas. De finns. De känner. Hjärtat som slår och lungor som andas. Tankar och minnen. Ett människoöde. Jag tar med mig jobbet hem idag. Varför inte bröllopsfotograf? Att fotografera breda leenden på den lyckliga dagen. Eller varför fotograferar jag inte nyfödda barn? Till tidningen. Till familjealbumet. Till mormors och morfars vägg. Vilken lycka. Vilken glädje. Så många glada ögon. Tänk att ta med den känslan hem. Istället.
3 kommentarer:
Noen dager er det bare sånn vennen. Noen dager er det ikke noe givende å være i vårt yrke. Det er på disse dagene man må tenke på de andre dagene... De dagene man ser at det vi gjør hjelper, har effekt, gleder mennesker og gir de noe.
Tack gumman, jag vet att du har rätt. Ibland/oftast är vårat jobb fantastiskt och det värmer i hjärtat när man går hem och de dagarna är grunden till varför vi gör vad vi gör. Måste bara lära mig hantera de dåliga dagarna bättre. Inte ta de till mig. MEN, vi borde gå ut med våra hundar! Ja! Nyfiken på din nya vän. Kan vi inte höras någon dag om det?
JA!! Det hadde vært koselig :) Er fremdeles usikker på hvordan han er mot andre hunder. Så langt har det gått veldig bra... Nå er bare Bossco her i helgene, siden det er Tor Sverre som har hovedansvaret. Men igjen, du jobber jo ikke hver helg :)
Skicka en kommentar