Jag drömde mardröm i natt igen. Jag drömmer ofta mardröm nu för tiden. I det sista har det varit ungefär en i månaden och då så illa att jag måste ta bort prutten som ligger mellan oss och krypa tätt intill. In under hans täcke. Känna hans hud mot min. Så ser jag på dörren och lyssnar efter ljud tills jag somnar igen. Jag minns inte vad jag drömt det sista men i natt minns jag. De gjorde illa hunden. Stack en tandborste genom hud och bröstkorg och jag vet inte vilka de är, men jag vet att det gjorde ont. Ont i honom och ont i mig. Vad kommer det av? Mardrömmarna. Är det rädslor, fobier, undanskyffade, åsidosatta tankar? Sådant vi gömmer undan eller är det positivt, att man konfronterar, tar tag i och vågar? Att man öppnar och blottar sig även för det obehagliga? Jag har haft de här perioderna i hela mitt liv, sedan jag var liten. Så plötsligt försvinner de. Mardrömsperioden, bort i många år och de skrämmer mig inte. Inte ett dugg. Jag tror det är bra. Mardrömmar. Tror man konfronterar, tänker och lär sig. Att man lyssnar och är lyhörd till sina tankar och sitt undermedvetna. Även de otäcka. Även de obehagliga. Precis som i vardagen. Att man vågar möta och konfrontera det som skrämmer. Det som skrämmer mig. Det som skrämmer dig. Det som skrämmer oss. Att frångå våra normer, fördomar, rädslor och förväntningar. Kliva ur vår mall och möta.. allt. Livet blir sällan precis vad vi tänkt oss. Vägen var kanske krokigare än vi sett för oss från början. Än vi förväntat oss. Och istället för att vara rädd, kanske vi bara ska möta rädslan? Kanske är det egentligen inte handlar om en rädsla utan bara en förväntan om en rädsla? Kanske är det det just att vända på det, att se det från den andra vinkeln, genom de andra glasögonen, som är att verkligen våga leva? Vad vet jag egentligen? Amatörpsykolog så det skriker om det men spännande är det ändå. Att vrida och vända på tankar, funderingar och reflektioner. Att försöka se från olika perspektiv men framförallt. Att vända på myntet. Att klara att vända på myntet och att använda det i vardagen och att våga vända på myntet. Kanske var vägen inte så krokig ändå. Kanske den faktiskt bara var lite sned? Eller så är det i kurvorna, i vägskälen som vi lär oss, där vi måste sakta in, stanna upp och fundera, tänka? Kanske är det i kurvorna vi tar lärdom och växer med det. Det här var den oduschade amatörpsykologens tankar en regnsolig, tisdag förmiddag så nu får det vara bra för en vecka. Minst. Nu på med sprallig gladpoppigmusik och in i duschen och jag har ju helt glömt att berätta. I förrgår sprang vi årets första runda. Eller sprang och sprang. Gick fort och joggade långsamt, flåsade som trötta pensionärer men gött var det ändå så nu. Akta maraton. Här kommer vi!
3 kommentarer:
Jeg tror mareritt er en del av det som vi kaller livet, det at vi frykter at vi skal miste eller at noe skal hende den eller de som står oss kjær er en bekreftelse på vår kjærlighet og menneskelighet, og det er også positivt å være sårbar på denne måten - mener jeg. Vi kommer nok ikke bort i fra dem, marerittene. Men vi kan takle dem. Og jeg tror igjennom dem at vi blir i bedre stand til å ta vare på og sette pris på det vi har her i livet. Men det gjør dem ikke mindre ubehagelige, når du våkner midt på natten. Svett og med hjertebank. Urolig. Må sjekke om han finnes der. Om han puster. Da er det ekstra godt å krype tett inntil. Hud mot hud.
Å Maria! Kom hem!
Spring mer bara, jag flåsade och hatade verkligen att springa aldeles nyligen men så i söndags sprang jag 5an på berget och det var inte ens jobbigt, skönt nästan. Hoppas allt är bra med er :)
Skicka en kommentar