Veckans lediga dag och kantarellstuvningen

Jag började jobbet efter semestern med en sexdagarsvecka. Inte färdig än, söndag kväll kvar, men veckans lediga dag var iallafall i torsdags. Dagen som började under täcket med tankar om att det är synd om mig. Det är synd om mig. Faktiskt. Skitsynd. Och tankarna späddes på av prefekta vardagar, som jag själv, med bollande med mig själv och det skrivna ordet kom fram till, så klart inte är perfekta och Emelies kommentar är guld. "Äh, vem fan vill vara perfekt? Tråkigt." Och ja, så är det, väldigt enkelt och vidare från mina tyckersåsyndommig-tankar stod Maria parkerad utanför huset och väntade i Toyota Corollan för att köra mot landet. Det Norska landet måste då tilläggas för i vårat "landet" är det platt, slätt, plan mark, åkrar och ängar så långt ögat kan nå. Kanske skymms ängen av en och annan liten skog här och där, men i det norska "landet" är det kuperat och bergigt. Upp och ner. Vackert då man står på kullen och blickar ut mot dalen. Skogigt och frodigt.

Iallafall. Bilen, Corollan, och en trött småbarnsmor, Maria, som hade full koncentation på att hålla bilen, med oss i, på vägen, och i rätt fil, styrde mot Re. Söta Maria och ja så heter det. Re. Där Tove bor. Väl där möttes vi av en hel kennel av hundar plus en gammal tik på spa, Wilde, en glad Tove och världens tjockaste katt och hans, eller hennes jag blir lite osäker då katten hette Muskot, kompis Pepper. I Re och och vid Toves röda hus vandrade vi i skogen. Letandes efter svampar. Vått var det och skorna önskade de hade varit gummistövlar och byxorna blev bruna men härligt ändå. Wilde var med och höll kursen. Så långt hon orkade. Med sina nittiåriga människoår är det inte alltid helt lätt och ibland är tappas balansen på glatta mossbelagda stenar men tuff var hon och höll ut. Hem kom vi tillslut med korgen full av kantareller, trattkantareller och vad det nu var och Tove slängde med lätt hand ihop en stuvning som både doftade och smakade ljuvligt. En kaffe på det, en blåbärsdessert, massa prat och ett besök på en snart nedlagd loppis i grannhuset och snart var kvällen till ända och dags att åka hem. Mot Tönsberg och Tomander och det var med en lättare själ jag landade här hos min besvikne karl som hade väntat sig kantareller i överflöd tillsammans med en glad hund och då, när jag klev över tröskeln och tog av mig mina dyngvåta skor tänkte jag, att det blev en riktigt fin dag tillslut. En riktgt fin dag faktiskt.