Grattis Sverige.
Vad är Sverige för något? En ängslig blindtarm på drift i ishavet eller en världsledande nation i framkant?
En dag som denna ber jag till Gud att beskydda vårt besynnerliga men vackra lilla land. Mycket av det vi är kända för utomlands är sådant som vi medvetet och demokratiskt valt att montera ner de senaste åren. Först i Socialdemokratins regi, på senare tid i Alliansens. Vi har skämts lite för vår starka välfärd, våra kollektiva, solidariska lösningar.
Det är lite som på åttiotalet när vi var det enda landet i den fria världen utan tevereklam. Vi skämdes. Fast tevereklam är bland det vidrigaste som finns ville vi ha det. Eftersom vi var livrädda för att bli betraktade som en socialistisk stat med gråa hus, eviga trottoarer, ösregn och sorgsna gummor med sjal över huvudet som köade utanför tomma matbutiker.
Vi ville vara USA. Så nu är vi lite mer som USA. Vi har massor av Apotek (men ingen medicin i tid), vi har avreglerat allting, från taxi, tågtrafik, till omvårdanden av våra äldre (som inte är våra längre, utan de privata vårdbolagens) och vi ljuger fram ett leende i mungipan när vi ser vad som hänt med vårt älskade Sverige.
Sveriges riktiga nationaldag är inte idag, utan midsommarafton. I dag är en sorts midsommar-light. Vi är lediga och lite yrvakna. Hur gör man nu? Ska vi göra som i Norge och rusa runt med flaggor? Ska vi sjunga nationalsången med darrig stämma? Eller ska vi dricka svalt vitt vin och äta rädisor ur en korg på en gräsmatta någonstans?
Vi har fortfarande mycket att vara stolta över. Våra rena städer, vår sagolika natur, våra sjöar, våra långa avstånd. För mig är Sverige skogarna mellan städerna, lika mycket som underbara Hornstull i Stockholm. De långa avstånden mellan byarna har skapat långa avstånd mellan människor. Jag älskar det svenska vemodet. Jag älskar de tungsinta diktarna. Boye, Strindberg, Dan Andersson, Ekelöf. Tranströmer. Alla dem som i ord lyckas beskriva detta nordiska mörker och vad det gör med oss. Det är därför Midsommarafton är vår egentliga nationaldag. För att vi är ett mörkrets och skogarnas folk. Därför är det logiskt att vi firar det dygn på året då ljuset triumferar över mörkret.
Jag är stolt italiensk medborgare. Men jag är lika stolt svensk. Jag älskar det här landet som man älskar en bror eller en syster. Jag begriper mig inte alltid på min systers olika val i livet, men jag älskar henne eftersom hon är som jag, är en del av mig.
Grattis Sverige.
...
Jag bara måste visa Marcus Birros text om den svenska nationaldagen som jag tyckte var så bra men jag älskar inte landet som en bror eller en syster. Jag gränslöst älskar mitt fantastiska land men jag förstår mig inte alltid på det. För att det är jag. Jag älskar det som mig själv. Min person. Jag är det svenska vemodet, texten, tanken. Jag vill vara lagom, inte sticka ut för mycket men ändå synas, vara bra. Och jag hyllar ljuset, vår fantastiska dag då vi leende dansar, med våra blommor i håret, vid sidan av mörkret. Men jag förstår inte alltid. Mig själv.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar